Har varit en underbar pojkvän och plastpappa till min älskade Alfred.. Han har visat mig vad kärlek och ömhet är för något..Han har även visat mig hur underbart det kan vara med intimiteten i sängen.. Han har fått mig att öppna mig, att inse att jag är mamma men kan klä mig fräscht i alla fall..

Men tyvärr är den sagan över, han lämnade mig i onsdags medans tårarna barar sprutade på mina kinder.. En sak till har skett denna vecka så sorgen är dubbelt så tung.. Han sa att han inte kände att Alfred och jag fick den tiden han tyckte vi behöver..Han visste inte vad han ville med sitt liv.. Och i förrgår sa han att ge mig lite tid så får jag fundera, man vet inte vad man har förrän man mister det.. Idag sa han att han var tvungen och fundera över sitt eget liv om han ville ha oss eller "festa och meka med kompisarna" för mig får han båda 2 men han ville tydligen ha de ena...Han vill tydligen inte kompletar båda 2.. Så jag vet inte om ja ska ge honom den tiden eller om ja ska gå vidare... En sak är säker, han kommer alltid finnas hos mig